DFL - dead f**king last

Jag kan ju inte påstå att träningen varit god den senaste tiden. Sedan M6 har jag bara varit ute två gånger på cykel, och träning är ju som bekant färskvara.
Hursomhelst är det ändå roligt att åka på tävlingar och träffa cykelfolk.

Så i lördags åkte jag, BW och Nicke i vår folkabuss till EIK-tempot utanför Eskilstuna. Kylig morgon, men soligt och fint. På plats läser jag startlistan och ser att ingen av de jag brukar slåss om för "nästsista"-platsen är med, så jag vet redan att jag kommer att komma sist (igen).
Fixar lite med BW's cykel innan hon värmer upp och åker till start.
Värmer sedan själv upp känner att det kommer att bli tungt. Banan är rätt småbackig får jag redan på, men den börjar platt.

Som vanligt på tempo så är det järnet från första metern. Även om jag försöker att hålla igen en aning i början så går det inte, men ändå får jag inte upp farten. Sarenmark bara schwishar förbi mig i slutet av platten.
Efter en knapp mil, mitt i en av de sega små backarna känner jag att det börjar att knyta sig i högervaden och innan jag är uppe på krönet så krampar båda vaderna.
Sen håller det på så i varenda backe resten av loppet, kramp uppför och gelé i benen utför. Allt medan konkurrent efter konkurrent cyklar förbi.
Det känns nästan som om jag står still...

..och en titt i resultatlistan visar att jag nog gjort det också...

Men BW vann sin klass...